jcs

Här sitter jag nu i min gamla fotölj framför brasan. Helt ensam i den stora herrgården. Jag känner att det finns här brevid, det gör det alltid. Jag kommer aldrig undan. Jag ska berätta historien.

När jag var yngre var jag väldigt “resglad”, jag hade blivit bjuden till en gård av min vännina Amanda. Vägen dit tog ungefär en halv dag och jag rste dit med häst och vagn.

Jag kom dit väldigt sent på kvällen. Gården var stor och låg omringad av skog. Huset var ståtligt, det kunde ha tillhört en greve. Jag hade aldrig varit här tidigare, min vännina hade nyss flyttat in. Jag steg ur min vagn och gick längs vägen uppåt huset. Jag såg vagnen galoppera iväg. Jag tittade in mot skogen och tyckte mig se något, men det var bara en svag skugga. Jag fick en olustig känsla som snart försvann när min vän öppnade dörren och bjöd in mig till det varma ljuset. Hon såg lite blek ut, men jag ville inte fråga just nu. Jag fick en rundvisning i huset. Huset bestod av två våningar och en vind. På undervåningen fanns kök, matsal , vardagsrum och hall. På andra våningen fanns ett sovrum och ett gästrum. Den tredje våningen bestod av en vind som jag inte fick se. Det var så stökigt sa Amanda. Jag blev väldigt nyfiken på vad som kunde finnas däruppe. Men det var nog bara skräp..

Efter husesynen gick vi ner till matsalen och tog oss en varsin kopp te. Jag frågade när hennes man Nils skulle komma hem. Men hon svarade bara att han var iväg på en affärsresa och skulle komma hem om några dagar, något mer ville hon inte berätta. Amanda berättade att  huset var från 1800-talet. Jag tyckte att hon verkade lite mer nedstämd än förr, men man kanske blir lite nedstämd av att vara ensam i det här enorma huset. Jag frågade henne om något var fel, men hon sa att det var för att hon var trött. Klockan var över midnatt, så vi bestämde oss för att gå till sängs. I gästrummet där jag skulle sova fanns en säng ett skrivbord och en garderob. Jag bytte om till nattlinne och skulle precis lägga mig i sängen när jag hörde något uppifrån vinden. Jag stannade mitt i rörelsen och lyssnade. Det lät som små knarrande steg.

Jag sa till mig själv att det bara var inbillning, men innerst inne visste jag att jag hade hört steg där uppifrån. Jag lade mig i sängen och sov hela natten utan att vakna. Det gick några dagar och vi hade det så trevligt jag och Amanda. Vi hade varit inne i stan och fikat, bakat bullar och ridit. Jag hade ridit en brun häst som hette Wille och Amanda hade ridit en vit häst som hette Wictoria. Wictoria var Amandas egna häst, och det märktes att dom trivdes bra ihop. En kväll när vi satt i fotöljerna framför brasan och drack te så hade Amanda somnat. Jag tog chansen och smög uppför trapporna till andra våningen. Jag drog ner vinstrappan tyst och försiktigt så att inte Amanda skulle vakna. Det var väldigt mörkt däruppe, så jag tände ett ljus som jag höll i ena handen. Jag började klättra upp längs trappan.  När jag kom upp så satte jag ljuset på en gammal koffert. Jag såg mig omkring, det var massor av gammalt bråte däruppe. Det kanske inte var något att se trots allt. Jag skulle just klättra ner när min blick drogs mot något speciellt. Det var ett skåp som stod längst in i hörnet. Jag gick fram och skulle just öppna dörren när jag hörde steg bakom mig. Jag vände mig om, och där stod Amanda i vindstrappan. Hon undrade varför jag var häruppe. Jag kunde inte komma på någon bra bortförklaring, så jag sa att jag hade hört steg här uppifrån. Hon verkade lite misstänksam, men trode på det jag hade sagt. Jag hade ju trots allt hört steg här uppifrån många gånger nu. Hon sa till mig att komma ner. Vi sa god natt och skildes åt. Hon gick in till sitt rum och jag till mitt. Jag tyckte att hon hade haft ett konstigt ansiktsuttryck där hon hade stått i vindstrappan. Jag klädde om till nattlinne och öppnade fönstret en liten bit. Därute dansade höstlöven i vinden, trädens grenar vajade. Där nere på marken var det helt tyst. En kall vind svepte in genom fönstret.

Jag hörde klockan nere i hallen slå tolv. Spöktimmen. Jag hade aldrig riktigt trott på spöken, det var mest historier som man berättade för att skrämma upp varann. Jag kände mig inte så trött, jag tänkte att Amanda kanske inte hade gått till sängs ännu. Jag gick ut ur mitt rum och stängde dörren försiktigt. Jag gick rakt över trappkorridoren till Amandas rum och lyssnade. Inte ett ljud. Men jag såg igenom nyckelhålet att det fanns ett brinnande ljus på skrivbordet. Jag öppnade dörren bara lite grann. Jag kikade in men såg ingen i rummet. Jag öppnade dörren helt och gick in. Det fanns en stor säng, en garderob, ett skrivbord i ek och en stor spegel. Jag gick fram till skrivbordet. Där låg ett papper. Det stod något skrivet. Jag visste att man inte skulle snoka i andras privata saker, men jag kunde inte låta bli. Det stod: Förlåt mig Nils, det var inte meningen att det skulle bli såhär. Du visste min mörkaste hemlighet, och det kunde varken du eller jag leva med. Det blev bäst som det blev. Farväl Nils, vila i frid. Din Amanda.

Jag kunde inte förstå vad detta handlade om, en mörk hemlighet? Jag började få en riktigt obehaglig känsla. Och vart var Amanda? Jag smög ut ur rummer och ner till köket. Det fanns ingen där. Jag gick runt i hela huset, men där fanns ingen Amanda. Jag var helt ensam. Jag tittade ut genom fönstret men det var helt bäcksvart, jag såg ingenting. Jag tog för givet att Amanda var på dasset som låg ungefär femtio meter från huset. Därute i mörkret gnäggade Wille och Wictoria. Stackars hästar som var tvungna att vara ute i detta mörker och kyla. Jag tog mig en kopp te framför brasan i hopp om att Amanda skulle komma tillbaka straxt, men hon kom aldrig. Jag började bli väldigt orolig för henne nu. Jag ville gå ut och leta, men det var alldeles för mörkt. Jag gick upp till mitt rum istället. Där jag låg i min säng var det helt knäpptyst i hela huset. Jag kände en krypande känsla. Det kändes som att jag inte var ensam. Jag drogs mot vinden, jag var tvungen att få veta vad som fanns i skåpet. Jag steg ur min säng och gick ut ut mitt rum. Det var alldeles mörkt i korridoren, det enda ljuset var från stearinljuset i min hand. Jag fällde ner vindstrappan och kättrade upp. Det var ännu mörkare uppe på vinden. Jag gick raka vägen fram till skåpet i hörnet och öppnade dörren. Jag stannade upp, helt skräckslagen. I skåpet låg Amandas man Nils. Jag var helt förlamad av skräck. Jag vände mig om, och där stod Amanda. Hon hade samma konstiga ansiktsuttryck som tidigare när hon hade stått på samma ställe i vindstrappan. Men nu visste jag. Hon tog fram en kniv som hon hade hållt bakom ryggen. Jag förstod vad hon skulle göra.

Hon sa: Jag kände mig så ensam nu när Nils var död, så jag ville att du skulle hålla mig sällskap. Det var aldrig meningen att du skulle få veta. Detta är inte min mörkaste hemlighet, nej det var nånting mycket värre och fruktansvärdare som fick mig att göra vad jag var tvungen att göra. Jag gifte mig med Nils för fem år sedan, du kommer väl ihåg min förra man Hans? Han dog inte av hjärtattack, jag dödade honom. Han och flera andra. Jag kom att tänka på att hon hade jord på händerna och lera under skorna. Hon måste ha varit ute och grävt ner liken.

För att vinna tid började jag osäkert prata med henne.

-          Men varför dödade du Nils? frågade jag.

-          Han hade fått reda på min mörka hemlighet precis som du, och jag var tvungen att tysta honom. Och jag måste tyvärr tysta dig också.

Hon tog ett steg mot mig.  Jag backade bak så långt att jag backade in i skåpet, i nästa sekund stängdes dörren  och allt blev svart. Jag kände liket, lukten också. Den var hemsk.

Jag hörde henne gå ner från vinden och stänga luckan. Nu var jag fast i skåpet, det var låst. Jag hörde något utanför skåpet. Det var såna där små knarrande steg som jag hade hört om nätterna. Stegen kom närmare och närmare. Någon eller något vred om en nyckel och började långsamt öppna dörren till skåpet som jag stod i. Jag var så rädd att jag knappt vågade andas. Dörren gick upp, men der var ingen utanför. Ingen som jag kunde se i alla fall…  Jag tog ett steg ur skåpet. Jag upptäckte att det fortfarande var mörkt när jag tittade ut genom det lilla fönstret. Jag gick försiktigt fram till vindsluckan och lyssnade. Det var helt tyst. Inte ett endaste ljud. Jag kände att jag stank lik. Jag tyckte så synd om alla personer som hänsyslöst hade blivit mördade av min vän Amanda. Jag kunde inte förstå varför hon hade gjort det. Jag öppnade vindsluckan och började klättra ner i mörkret. Jag tassade ner för trappan och ut till hallen. Allt jag ville var att komma ut ur huset. Jag öppnade ytterdörren och till min fasa så stod Amanda där i dörröppningen med en kniv i handen. Hon högg efter mig men jag fintade åt höger. Jag sprang det forstaste jag kunde in i köket och öppnade en låda med stora knivar. Jag tog upp den största jag kunde hitta. Amanda kom emot mig och höjde kniven. Jag höjde min kniv mot henne, men istället för att hugga efter henne så sprang jag in till vardagsrummet. Genom vardagsummet in i hallen och ut i friheten. Det var fortfarande mörkt ute så jag såg nästan ingenting. Jag satte mig bakom en buske och väntade på henne. Jag såg något komma ut genom dörren och gå emot mig. När hon var nära hoppade jag fram och högg henne i hjärtat. Hon dog inte direkt. Hennes sista ord var: Jag ska hämnas. Sen dog hon. Jag kunde inte bege mig in till stan i det här mörkret så jag gick in till huset och väntade. Jag vaknade i soffan av att hästarna gnäggade. Jag tänkte på varelsen som hade öppnat dörren till skåpet. Om den inte hade gjort det hade jag nog varit död nu. Jag lade en liten blombucket uppe på vinden som tack för hjälpen. Nu trodde jag på spöken. Jag tog hästen Wille in till stan och rigde polisen. Allting ordnade sig och jag fick skjuts av en gubbe med häst och vagn hem. Nu känner för tiden kan jag ibland se Amandas ansikte i spegeln, men jag vet att hon inte kan göra mig något. Hon kan inte skrämma mig längre.