jcs

Måndagen den 30 augusti. Lägg den dagen på ert minne. En sjuk dag. En sån där dag då saker händer som man bara trodde hände på film. Saker som är oförklarliga. Jag kanske skulle skriva en bok om det märkliga inträffande som skett idag denna dag. Det skulle kanske bli en bra bok. Genren skulle vara mysterium/science fiction/paranormal activity/action/romance/erotic. Jag vet inte ens hur jag ska börja förklara för er mina trogna lojala läsare.

Nu kom jag av mig.

Men. Denna dagen hade inslag av diverse oförklarliga händelser. Kalla det slumpen eller ödet. Det är ingen som vet vilket. På samma sätt som ingen vet vad som händer efter döden.

Nu ska jag börja berätta historien om denna dagen. Dagen D. The DAY. The d-day.

Det började med dörren.

Jag och Rebecka var ute på otyg på taket. Vi sysslade med tvivelaktiga saker. Kanske var det att röka en cigarett. Kanske inte. Vi gick sedan ner, tillbaka mot lägenheten. Vi var i korridoren när jag plötsligt öppnar en dörr av fel färg. Det är som att en annan dimension öppnar sig, ett paralellt universum. Jag är så nära på att ta steget in i det okända, när jag plötsligt inser att det är fel dörr jag så dåraktigt lagt mina smutsiga labbar på och öppnat. Jag hörde okända röster där inne. Det var varmt, ljust och inbjudande. Som om det var en ond kraft som var maskerad till god som lockade på mig att stiga in i the unknown. Vi vet inte vad som fanns där inne. Det är tills vidare okänt.
Iallafall så försattes vi båda i chocktillstånd när vi upptäckt mitt ödesdigra misstag. Rebecka handlade snabbt och inpulsivt genom att rycka i dörren intill som uppenbarligen var den rätta dörren in till säkerhet. Men. Den var låst. Istället för att ta upp nyckeln som låg i min ficka så handlade jag på inpuls. Rebecka hade redan förstått vad som var sista utvägen genom att börja springa åt motsatt håll. Men. Hon tog sitt förnuft tillgånga och vände om. Men. Jag skrek förtvivlat: SPRING! Och så sprang vi mot oändligheten och vidare!

Upp på tredje våningen. Men det räcker inte! En våning till. Och ut på balkongen. I säkerhet. Vi är omskakade och rädda. Ska vi våga gå ner igen? Vi skrattar tills tårarna är nära. Efter sisådär 5 minuter gissar vi att kusten är klar. Vi smyger. Som James Bond ner för trapporna. Jag låter Rebecka gå fram och låsa upp dörren. Medans jag står bakom kröken och väntar på att hon ska komma fram känns det som att det tar flera år. Korridoren är så fasansfullt lång. Till slut är hon framme och vrider om nyckeln i låset. Jag tror för en sekund att det är slutet för oss. Att dörren brevid ska flyga upp. Men. Det händer aldrig. Jag trippar fram fjäderlätt mot dörren, slinker in, och stänger dörren fort för att sedan vrida om låset. Vi är i säkerhet. Det har varit ett äventyr. På 6 minuter.

Vi surfar runt lite på nätet. Jag försöker bli medlem på flashback, men det funkar inte.

Rebecka säger helt casually att "Carl Rygart bla bla bla".. Det kom upp på hemsidan på fejjan något om carl rygart. Inget mer med det.. Jag säger något i stil med "haha ja han var det längesen man träffade"...

Någon timme senare skriver en person till mig på chatten på facebook. KAN NI GISSA VEM!? KAN NI!!?!?!?
nej såklart ni inte kan. Det var ju Carl Rygart fattar ni väl!? SOM SKREV TILL MIG PÅ CHATTEN.

nej, men seriöst. Han skrev "du vet inte vad som har hänt".

Jag blir otroligt chockad med tanke på att jag inte har varken tänkt på, pratat med, hört talas om eller sett den här personen på ett par år. Vad är oddsen att Rebecka ska nämna den här random personens namn och att personen sedan ska skriva till mig på facebook, vilket inte händer ofta, på samma  jävla dag under samma jävla timme!?

Och det sjuka slutar inte där. Nej nej. Han berättar att mitt fall som kom upp till hovrätten (David Bonde, Emmaboda) som jag först förlorade i tingsrätten, överklagade och sedan vann i hovrätten, används som exempelfall på juridiklinjen i lund. Say what!? Jag känner väl en drös som pluggar där och som läser mitt fall liksom.. Skumt. Världen är liten. Vad är oddsen att just mitt fall ska vara med som exempel där?

Och SEN. För inte alls länge sedan, tar Anna upp sin mobil och läser ett textmeddelande på mobilens svagt lysande skärm. Hon iakttar bokstäverna en efter en, noggrannt. Som om hon inte riktigt förstod, eller rentav ville förstå innebörden av orden som bildades av de där krumelurerna till bokstäver. Hon står stilla. Ser på mig med skräckslagen blick. Jag skriker! VAD!? VAAAD!? Anna du måste berätta för mig!? VAD HAR HÄNT!? Jag får panik. Jag känner hjärtat i mitt bröst bulta. Något fruktansvärt har hänt. Jag befarar det värsta. Det absolut värsta. ÄR DET FRÅN SEBBE!? VA!?

Ja. Det är det. Nej. Det kan inte vara sant. Sebastian som Anna träffade på festen i lördags och råkade hångla med som inte var så snygg och ganska så lame har smsat. Han har förfan smsat. Rädslan. Besvikelsen. Förödelsen. Den ligger som en tjock dimma i rummet.

Anna läser högt: Hei jeg kommer ikke ihåg så mye fra i fredags. Jeg er ledsen om du tog ille opp. Kan vi mötas någon gang?

Åh herre jesus i himmelen.

Jag skulle aldrig ha gett honom mitt nummer! utbrister Anna i ren panik. Jag kan se för mina ögon vilka tankar som rör sig i hennes huvud. Ska jag fly landet? Kanske åka tillbaka till Sverige igen, men nej. Han kan ju kolla upp min adress! Jag kanske ska byta namn och flytta till Skåne. Men nej, det går ju inte heller. Skåningar är ju så vidriga. Kanske får jag skyddad identitet? Nej, det finns helt enkelt ingen annan utväg än att ta livet av mig. Så får det bli.

Innan jag har hunnit fundera vidare över vad som rör sig i Annas huvud i just detta nu säger hon bara: Jaja, nu ska jag kolla på Gossip girl. Och slänger sig på sängen med oberörd min.

Och så går livet vidare mot ännu en ny dag med nya saker att erbjuda. Nu ska jag mata sudegen! Hejdå!